gumman, jag hoppas verkligen att du klarar dig.

jag kunde fan inte tro att det var dig det handlade om.

du fanns fan vid min sida dagen jag fyllde ett.

du lekte typ mamma gick och bar på mig osv.

du har helt enkelt funnit för mig sen blöjjan!

fan när mamma berättade, att det faktiskt var du,

att det var dig dom skärde loss från bilen,

så började tårarna spruta ur mina ögon

jag trodde fan inte att det var sant.

och vi sitter här i spänning och väntar på

att din mamma ska ringa och berätta för oss om du klarar dig.

du har gått igenom så mycket annat i ditt liv

och precis när det ena läkt så händer det här.

fanfanfan, jag tänker inte förlora dig !

.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

men lite glada besked fick vi också idag.

i söndags var vi och kollade på en lägenhet i hovslätt.

och imorgon blir den troligtvis våran.

om någon inte har förstått så ska mamma&peter

skilja sig. vilket betyder att det förhoppningsvis

blir byebye månsarp & hejhej hovslätt ! ;)<3

jag orkar verkligen inte mer.

Ni kallar mig stark, men det är bara något ni tror.

Jag är egentligen svag, och även jag bryter ihop.

Jag orkar inte med alla skit som händer runt omkring.

Jag har också känslor, och jag tål inte hur mycket som helst.

Fan, jag har verkligen varit ett riktigt svin det senaste.

Men vad skulle ni gjort när hela er värld rasar samman

på en månad? Jag har liksom levt i någon liten dröm värld.

Bara för att jag har varit så rädd för just det som händer nu.

Men man kan inte gömma sig från verkligheten i evigheter.

Ja älskling, jag säger det högt&rakt ut.

Jag är rädd för verkligheten, det har jag nog alltid varit.

Men nu kan jag inte gömma mig från den längre.

vännen,

jag saknar dig,

fan det var inte meningen att det skulle bli såhär.

jag ångrar mig verkligen, och låten, den du alltid lyssnade på

kvällarna vi satt ute på din balkong. jag kan lyssna på den

10 gånger om, bara för att det just var du som lyssnade på den

och sjöng med ibland. och jag gör det bara pga att jag saknar dig,

jag saknar våran vänskap för man kunde alltid vara sig själv men dig.

du brydde dig inte, utan smink, uppsatt eller nersläppt hår, myskläder, glasögon eller inte man kunde se ut hur fan som helst

men du påpekade inget, du bara lät en vara som man ville.

jag saknar det, vi kunde dricka oboy glas efter oboy glas.

men du verkar må bra även utan mig, och kanske borde jag testa samma sak. för hur svårt kan de vara att glömma någon?

hur svårt kan det va när man redan gett upp hoppet om en ny chans.

jag älskar dig & kommer alltid göra det vännen,

om jag ens får kalla dig vän längre?

Gråt inte, min älskling

Gråt inte, min älskling,

Då visar du dig svag.

Lita inte på någon,

Då ger du personen makt.

Makten att skada dig,

Och det vill du väl inte.

Visa inga känslor,

Då kanske du blir sårad.

Säg inte vad du tycker,

Då kan du bli upptäckt.

Gråt inte, min älskling,

Jag vill ju bara skydda dig.

Kommer du ihåg när man var liten?
När man lekte med barbiedockor och bilar?
När livet var lätt?
När ens enda problem var att barbie tappade benet?
För just så känner jag mig.
Som den där barie dockan.
Som en del fattas på.
En oönskad docka.
För vem vill ha något som är trasigt?

jag gjorde en ny blogg,

hade inte den andra så länge iofs.

men orkade inte ha den :p<3